Redan efter 300 meter var graden av anfåddhet nära att trilla över kanten för det hanterbara. Pulsmätaren visade Ok siffror och effektmätaren sa att jag låg under tröskeleffekt. Samtal gick bara att föra stötvis och jag förstod verkligen inte vad som var galet. Förmodligen var det ovana vid höjd som gjorde sig gällande när vi gav oss ut på andra dagens sträcka bestående av 110 km cykel och ca 2500 höjdmeter. Sträckan gick från Österrikiska Lech till Burgois i Italien via St Anton och en sväng in i Schweiz. Så här i efterhand hade jag ingen koll alls på var vi var någonstans – jag var alldeles för upptagen med att njuta av de fantastiska vyerna som sträckningen bjöd på. I själva verket verkar inte de som bor här heller veta var de är. Antingen förstod de inte mina fråga om var vi befann oss eller så spelar det helt enkelt ingen roll. Kossorna går och bjällrar där de gör, husen ser likadana ut, alla pratar någon form av weird tyska och man betalar med Euro. Skit samma om man då är i Österrike, Schweiz eller Italien. Den största skillnaden är att det katolska inslaget tenderade att bli större ju längre söderut vi kom. De små monumenten med en korsfäst Jesus jämte några bibelord längs vägen var klart vanligare söderut. Eller så var det monument över förolyckade nordeuropeiska cyklister med hybris i nedförskörningarna och vassa kurvor… Asfalten är slät, kurvorna rätt doserade och lutningen i backarna är perfekt för 39-klingan fram och 25-drevet bak – alltså relativt standardbetonad set-up. Vi var ombedda att testa Gore Bike Wears senaste jersey Oxygene i Softshell med Windstopper och jag tänkte att jag kommer att fullkomligt smälta bort. Jag är så fascinerad över hur väl tröjan funkade. Inte alls för varm och med ett linne slapp jag den lite risiga känslan från windstoppermaterialet. En ny klar favorit i cykelklädsgarderoben. Den tröjan kommer funka långt fram i höst under förberedelserna till IM Florida.
 |
| Nån glömde flytta kyrkan innan de vred på kranen |
När vi började närma oss Nauders kom vi till dagens enda serpentiner och jag kom dit i sällskap med de deltagare som valt att köra lite tuffare. Jag och fd proffstriathleten Andy Blow tog täten. Stärkt av vetskapen att jag har några kilo minera att dra runt på vågade jag lägga mig på 320W och lite till när serpentinsvängarna gav några meters flackare cykling - en teknik som är extremt värdefull för oss lite tyngre cyklister. Kan du utnyttja vägens lutning i kurvorna får du säkert 15-20 meter som är flacka eller till och med nerför vilket är guld värt för starka ben även om vägen blir något längre. Sista knycken tryckte jag på och tog hem klättringen framför en tungt belastad Andy - gött! Sista kilometrarna ner mot Resia och Graun gick på trötta ben och härliga cykelvägar. Rätt fräckt att de valt att lägga en hel by under vatten och låta kyrktornet sticka upp ur vattnet som ett monument.
I Graun eller St Valentin auf der Heide inkvarterades såklart på ytterligare ett höjdarställe, Villa Waldkoenig, och jag hade verkligen badkaret mitt i rummet hur praktiskt det nu är. Ville jag inte bada mitt i sovrummet fanns det två bastu och en stor pool i spa’t i källarten. Toaletten på rummet var smakfullt dold bakom en tjock blästrad glasdörr vilket fick mig att fundera över varför inte Douglas på Göteborgs Byggnadsglas kommit tillbaks med offert på mitt nya loftträcke… En annan story dock…
 |
| Badkar i sovrummet |
Villa Waldkoenig var extremt noga med maten de serverad och jag fick förklarat för mig att den lokala italienska maten är ganska varsamt kryddad. Därför behöver måltiderna ta lång tid för att man skall kunna hitta och njuta av smakerna. Kanske inte rätt koncept för 88 kg Rosencrantz och 2200 kcal fattigare efter 110 km i bergen… Vid tidigare måltider hade jag fått agera slaskhink men nu var ju Frodeno med och det är klart att det skulle fjäskas för honom så nu var det han som fick resterna… Annars gillar jag att fjäskas för…
 |
| Capaccio på Svärdfisk – och det som fanns kvar i blomlådan förmodligen |
